Peppe Lundh har skrivit på ett 2-års kontrakt med Färjestad. Kul för Peppe, det är han värd efter att ha gjort en riktigt bra säsong i Bik-tröjan.
- En spelare som jobbar stenhårt i båda riktningarna och som vi tror att vi kommer att få stor nytta av, säger Färjestads sportchef Thomas Rundqvist till www.farjestadsbk.se
Nu återstår det att se hur Peppe Lundh klarar sig i elitserien, men jag önskar honom i alla fall all lycka i framtiden och tackar honom för allt han gjort för Bofors.
Ännu en hockeysäsong har kommit och gått och jag kan inte låta bli att känna mig både bitter och nedstämd. Det gör jag i och för sig varje vår när säsongen är över. Känslan av tomhet är lika påtaglig varje gång.
Så vad har säsongen 09/10 bjudit på då?
Jo en oväntat stark säsong av det lokala laget Bofors Ik, som satte upp ett högt mål inför säsongen – nämligen att ta sig till play-off spelet till elitseriekvalet, det innebar att de hade som målsättning att sluta som sämst sjua i hockeyallsvenskan. Och Bofors lyckades också med detta, de slutade sexa i serien och fick möta Malmö i bäst av tre matcher.
Malmö såg dock till att Bofors fick ett abrubt slut på säsongen genom att slå Karlskogalaget med 2-0 i matcher.
Ett intressant faktum är det att Bofors sköt dubbelt så många skott som Malmö både första matchen hemma i Nobelhallen, och i andra matchen nere i nybyggda Malmö-Arena.
Ändå lyckades de inte göra tillräkligt många mål för att vinna någon av matcherna.
Bik var inte effektiva nog när det behövdes som mest, helt enkelt, och det kan jag tycka är jävligt synd, för spelmässigt var de klart bättre än sin motståndare den första matchen hemma i Nobelhallen…
…Och hade de vunnit den inledande matchen hade det kunnat sluta annorlunda, att åka ner till Malmö med 0-1 i matcher är nämligen en jävla skillnad mot att åka ner till Malmö med 1-0 i matcher – det säger sig självt. Glasklart.
***
Sm-slutspelet drar visserligen snart igång, så säsongen är inte helt över.
Även Stanley-Cup slutspelet och kvalserien till elitserien är kvar att njuta av, men säsongen som helhet är i princip slut i mina ögon.
I princip alla de lägre divisionerna och juniorligorna är färdigspelade sen ett par veckor tillbaka.
Det finns väl någon eller några enstaka omgångar kvar att spela lite här och där i och för sig men…
Och de lägre divisionerna och juniorligorna är en så stor del av svensk hockey enligt mig, jag finner dem minst lika underhållande som Elitserien och NHL.
Detta av en enda orsak; Det är i de lägre divisionerna och i ungdomsleden idrottens hjärta och själ återfinns. Där likvida medel inte är det som styr och där spelarna ofta känner för klubben de spelar i, och känner en samhörighet med sitt lag som är omöjlig att känna om man spelat för sju olika klubbar på tio olika säsonger, som så ofta är fallet på proffsnivå.
***
Det andra lokala hockeylaget Karlskoga HC lyckades i mina ögon sämre än förväntat, dem slutade på en mittenplacering i tabellen trots att de i slutet av säsongen fick förstärkning av före detta Bik-stjärnan Björn Östlund, och trots att laget på pappret är förhållandevis starkt.
Synd, men också ett nödvändigt ont.
Man kan inte lyckas varje säsong, och skulle man göra det så skulle glädjen inte bli lika påtaglig när man lyckades. Way of life. Up’s and down’s. Man måste vara nere för att kunna ta sig upp.
***
Vinter-OS gick av stapeln under den här säsongen, Sverige åkte oväntat och något oturligt ut redan i kvartsfinalen mot Slovakien.
Tre Kronor kom inte upp i nivå när de behövde det, de spelare som skulle vara ledargestalter gjorde inte det jobbet som de var tvungna att göra för att ta Sverige långt i turneringen.
Jag syftar då framförallt på Niklas Lidström, Peter Forsberg, Daniel Alfredsson och Henrik Zetterberg.
Och det var ju synd. Jävligt synd.
Turneringens stora prestation stog istället Team USA för.
I mina ögon hade både Sverige, Ryssland och Kanada bättre lag än Team USA på pappret i den här os-turneringen.
Att USA trots den egentliga underlägsenheten gentemot Kanada – främst då på forwardssidan – först vinner över storebrorsan i gruppspelet, och sedan bjuder upp till rejäl kamp i en os-final mot samma motståndare på kanadensisk mark är i mina ögon fruktansvärt imponerande.
Det bevisar att skills och fysik inte är allt inom en lagidrott som exempelvis ishockey…
Man kan nämligen komma jävligt långt på att vara bestämd, ha ett gemensamt mål som man med full kraft siktar mot oavsett vad, och ha en stor portion vilja inom gruppen.
Och det är just därför idrotten är så underbart oförutsägbar.
***
(Jag vet att jag publicerat de sista styckena förut. Och ja, delen där jag skriver att idrottens hjärta och själ finns i de lägre divisionerna och i ungdomsleden har jag i princip stulit rakt av från någon text Karlgren en gång skrev i något sammanhang, jag minns dock inte vilket.)
***
I morse klockan 09.30 blev jag väckt av KT-Sportens pingismästare Tomas Nilsson.
- Upp med dig, Larsa måste hem till frugan. Sa Nilsson.
Jag förbannade Larsa och hans tamdjurs beteende innan jag högst motvilligt klev upp ur den varma och sköna sängen på Hotell Plaza i Malmö, drog på mig ett par jeans och en slumpmässigt utvald t-shirt i all hast, och vandrade ner till entrén för att – trodde jag – avnjuta en härlig och väl tilltagen hotellfrukost.
Väl nere i entrén upptäckte jag dock att Larsa satt i bilen utanför entrén med motorn igång – beredd att rulla norrut vilken sekund som helst.
Jag övervägde med mig själv under ett par sekunder om jag skulle vara egoistisk nog att låta sällskapet i bilen vänta några minuter under tiden jag slängde i mig ett par frallor – och kom snabbt fram till att det skulle jag.
Min frukost i morse blev inte så väl tilltagen som jag först tänkt att den skulle bli, och det fanns inte heller någon tid till njutning.
Efter att ha sett Bofors förlora mot Malmö i play-off spelet till elitseriekvalet igår kväll, och blivit tvungen att acceptera det faktum att Bofors säsong är över så kändes allt ganska pissigt, rent ut sagt.
Jag hade alltså behövt en bra start på dagen idag för att få lite jämvikt i tillvaron.
Den start på dagen jag egentligen hade behövt blev jag direkt berövad på av Kurirens antagligen sämsta bilförare Larsa Grahn, och även indirekt av hans fru.
Så – nästa gång jag ska ut på turné med Larsa så är min intention att hålla ett kvartsamtal med hans fru för att undvika att samma scenario upprepar sig.
Bofors säsong är över, mina morgonrutiner har rubbats och det är ont om drickbart vatten i Afrika. Vad fan händer med världen?
I övrigt var det dock en mycket trevlig resa till Malmö, sällskapet var – trots incidenten i morse – av hög klass.
Nu är vi i alla fall hemma efter en lång bilresa som kändes dubbelt så lång mot vad den faktiskt var.
Eller ja, hemma – just nu är jag faktiskt på plats i Löfbergs Lila Arena och kollar på Färjestad – Södertälje.
En helt betydelselös och ointressant match egentligen, men ändå mindre ointressant än att inte göra någonting alls.
Det är dumt att klaga – Larsa har det värre…
Robert Pettersson på hockeysverige.se tar idag i sin blogg upp ett uppenbart problem inom svensk hockey, nämligen det att det finns många backar som inte vill eller vågar ta emot en tackling från en forward i full fart, och istället för att ta emot en tackling väljer att ”lite smidigt” flytta sig åt sidan.
Resultatet av detta agerande från en back blir ofta att tacklingen tar olyckligt på ett knä eller ett ben.
”Viktor Sjödin belyser ett problem i svensk hockey. Igår tacklade han sönder knät på Patrik Hersley när Malmö slog hans Bofors… jag har inte sett händelsen själv, men känner igen en hel del i situationen som han beskriver från många andra matcher. ” Skriver Pettersson.
”- Jag blir så trött på backar som ska flytta på sig när man tacklar. Han står där vid sargen och sedan ska han vara lite skön och hoppa undan och då tar smällen illa. Jag hinner inte avbryta min tackling på en millisekund. Jag blir så jävla förbannad efteråt när han drar en armbåge i huvudet på mig, säger han till Sydsvenskan.” Skriver Pettersson att Sjödin säger till Sydsvenskan.
Det enda jag vill komma fram till med det här inlägget är att jag tycker att både Robert Pettersson och Viktor Gibbs Sjödin har så jävla rätt i den här frågan.
I kväll, måndag 8 mars, är det ingen hockey.
Sedan är det desto mer.
Min vecka kan se ut så här:
Tisdag: Färjestad-Rögle
Onsdag: Bofors-Malmö
Torsdag: Linköping-Brynäs
Fredag: Malmö-Bofors
Lördag: Färjestad-Södertälje
Man får vara glad för det lilla.
I Malmö är man nu tvärsäker på att Bofors är ett bra motstånd för Mif.
- Optimalt för Redhawks, skriver Sydsvenskans hockeykrönikör Kent Jönsson idag.
- Det blir öppen raggarhockey istället för Mora-Lückners luriga defensiv av den gamla svenska skolan.
Och ja, jag trodde att Almtuna skulle välja Bofors eftersom man haft relativt lätt mot Bik den här säsongen.
Nu valde man Mora, såg till att det blev Bik-Malmö istället – och jag är inte alls säker på att Malmö ska jubla över det.
Bik måste, naturligtvis, vinna onsdagens match i Nobelhallen.
Sam Hallams lag åker inte ner till Malmö arena och tar två raka.
Men åker man dit med 1-0 i ryggen hemifrån kan ett Mif som lätt kommer ur balans och blir gnälligt, inte minst när målen uteblir, rubbas av Bofors.
Oavgjort vid full tid mot Örebro söndag?
Inget att bry sig om.
Hockey som inte gäller något är alltid avslaget och varje gång en Bik-spelare åkte in på isen i det minne från polska 50-talet som utgör Örebros ishall mumlade de ”låt mig nu inte bli skadad så att jag missar playoff”.
Och lite roligt är det förstås att tänka tillbaka på Mif-stjärnan Carl Söderberg (som naturligtvis borde spela i elitserien) som tidigt i höstas sade om Bofors att ”de spelar som de brukar, sådan där raggarhockey, de kanske orkar i tio matcher sedan tar det slut”.
Nu har det gått 52 matcher.
Serien är slut.
Och Bofors parkerar på en sjätteplats, en placering bakom Mif och endast sju poäng efter skåningarna.
Två dagar kvar.
Blir det en rolig onsdag i Nobelhallen kan det bli en kul weekend i Skåne.
Karlgren verkade – som oftast – vara på bra humör, Kurirens från Göteborg nyanlände praktikant Simon verkade både trevlig och vettig och jag var både nyvaken och vid gott mod trots att Färjestad var rejält skadedrabbat inför matchen mot Timrå.
Det såg med andra ord ut att kunna bli en bra kväll i Karlstad och Löfbergs Lila Arena denna torsdagskväll – men ack så fel jag hade.
Ett Timrå som inte såg allt för imponerande ut vann utan större problem över ett tamt och till synes oinspirerat Färjestad.
Och faktum är – som min bänkgranne i LLA konstaterade – att Färjestad formellt sett inte ens är klara för slutspel, det skiljer tolv poäng ner till Modo på nionde plats, och det är fyra omgångar kvar.
Färjestad saknade Lubos Bartecko, Sanny Lindström, Anders Bastiansen och Severin Blindenbacher, och det är – utan tvekan, vilket var väldigt tydligt idag – väldigt viktiga kuggar för Karlstadslaget.
Perra Johnsson och Tommy Samuelsson beslutade också att sära på radarparet Dick Axelsson och Marcus Paulsson, och i varandras frånvaro fick ingen av dem något vettigt uträttat.
Det var ett – enligt mig – mer eller mindre idiotiskt drag.
Men mest av allt saknades kaptenen Sanny Lindström och Severin Blindenbacher.
Säga vad man vill om Blindenbachers säsong, men så snurriga som Färjestad var i den egna zonen idag så hade han verkligen behövts.
Och Sanny Lindströms frånvaro var ännu mer påtaglig, han har varit Färjestads utan tvekan bästa back den här säsongen – även fast han inte fullt ut fyllt upp de stora skorna Martin Sevc lämnade efter sig.
Tommy Samuelsson var fruktansvärt förbannad på presskonferensen efter matchen, och slog inför journalistkåren fast att hans spelare skulle få mindre fritid och utrymme framöver så att han själv och Perra Johnsson kan se till att de fokuserar på rätt saker inför matcherna, det vill säga ishockey.
Debutanten Jonas Brodin var den enda spelaren som Samuelsson berömde efter matchen, vilket jag tycker var helt korrekt av Samuelsson.
Brodin var den enda som spelade riktigt bra idag, sett till personlig kapacitet.
Internationella olympiska kommittén har gett dem en varning och Kanadas hockeyförbund har gått ut med en skriftlig ursäkt.
Varför?
Jo, för att Kanadas damer firade OS-guldet genom att ligga på isen, röka cigarrer, dricka öl och champagne med guldmedaljerna runt halsen – och för att en av tjejerna klättrade upp i ismaskinen, tutade ett antal gånger och försöker köra iväg med den.
Men herregud, de hade ju vunnit OS-guld på hemmaplan!
Själv tycker jag att de hade all rätt i världen att fira rejält.
Och det där med ismaskinen hade jag själv velat göra…
Klockan är runt 10:00 måndag morgon och jag sitter och funderar och analyserar os-finalen mellan Team USA och Kanada som ägde rum i går kväll.
Egentligen vill jag inte göra det, jag skulle gärna låta bli. Men jag kan inte.
Det gjorde ont i mig att se Ryan Millers tårar i direktsädning, och lika ont gjorde det att se besvikelse personifierad i ögonen på Dustin Brown.
Ryan Miller och Dustin Brown var förövrigt – enligt mig – fruktansvärt bra under gårdagens match mot Kanada, tillsammans med Patrick Kane och Ryan Suter var de USA’s absolut bästa spelare.
Det grämer mig mer än jag någonsin hade kunnat ana att USA förlorade matchen.
Det faktum att Kanada står som vinnare och därmed guldmedaljörer är egentligen inte det som stör mig, även om det nu till viss del gör det eftersom Crosbys mål i OT är den direkta orsaken till att det inte är runt Ryan Miller och hans lagkamraters halsar guldmedaljer hängdes i går kväll.
Därför ber jag er att missförstå mig rätt, som man brukar säga.
I mina ögon hade både Sverige, Ryssland och Kanada bättre lag än Team USA på pappret i den här os-turneringen.
Att USA trots den egentliga underlägsenheten gentemot Kanada – främst då på forwardssidan – först vinner över storebrorsan i gruppspelet, och sedan bjuder upp till rejäl kamp i en os-final mot samma motståndare på kanadensisk mark är i mina ögon fruktansvärt imponerande.
Det bevisar att skills och fysik inte är allt inom en lagidrott som exempelvis ishockey.
Man kan nämligen komma jävligt långt på att vara bestämd, ha ett gemensamt mål som man med full kraft siktar mot oavsett vad, och ha en stor portion vilja inom gruppen.
Och det är just därför idrotten är så underbart oförutsägbar.
Torsdag 25 februari.
Oskarshamn-Bofors i herrarnas hockeyallsvenska.
Oskarshamn. En kommun med sisådär 17.000 invånare. Ett halvt Karlskoga och bara lite till.
IK Oskarshamn. Särklassig tabelljumbo med 8(!) vunna matcher av 48 spelade.
Med 17 poäng upp till nedflyttningsstrecket och dyngklart för att nästa säsong spela i det mörker som heter division 1.
Publiksiffra?
2.234.
Tvåtusentvåhundratrettiofyra.
Är det någon som ens vågar fundera på hur många Bik skulle ha kvar i publiken i motsvarande läge?
Nej.
Tänkte väl det.
Men jag är ganska säker på att jag skulle vara personligt bekant med de flesta av de som då skulle fylla ståplats.
Oskarshamn imponerar.
Om än bara på läktarna.
Två perioder spelade av Sverige-Finland i Vancouver, 3-0 till Sverige och Loui Eriksson har gjort två mål.
Loui Eriksson?!
Som för inte så många år sedan var och vände i Nobelhallen, utlånad av Frölunda till Bik för ett gäng matcher, och redan då var så klok, så klok på isen.
Jag har sällan sett en så ung spelare som Loui var då värdera alla lägen på isen så bra, att i varje situation veta om han skulle gå fram eller avvakta, täcka defensivt eller fylla på framåt.
Och nu har han växt ut till en nyckelspelare i NHL, till en offensiv dominant i Tre kronor.
Det är så kul att se.
Och det är mycket som är kul att se med Tre kronor.
Roligast är Nicklas Bäckström som Wikegård kallar ”vår nya Foppa” och det är svårt att protestera.
Ett lag där Peter Forsberg och Niklas Lidström är jokrar kan gå långt.
Och för Loui spelar vi gamla ”Louie, Louie” som Kinks spelade in 1964 och som Ray Davies berättat att han satt och tog ut ackorden till samtidigt som han skrev ”You really got me”, Kinks första hit.
Man hade förstås kunnat spela den också för Loui Eriksson.
Joel Cavallie
Torbjörn Karlgren